Av Gunhild Arby

Den bästa första meningen i en bok är alltid den som överraskar. Ibland får den oss att skrocka förtjust, ibland sätts läsarsjälen i gungning, ibland sugs vi direkt in i Äventyret.

Någon gång händer alltihop samtidigt.

Som  i kapitelboken Stormvarning (Bonnier Carlsen, 2003), översatt av Peter Lindforss, men läs den hellre på engelska den som kan.

Ajöss till skolpojkslivet

Originaltiteln är Stormbreaker, och det är första delen i succéserien om tonårsagenten Alex Rider, totalt nio böcker som sålt kopiöst i Storbritannien. Författaren, Anthony Horowitz, är känd som skapare av tv-serien Foyle´s war (om brott och straff i andra världskrigets Hastings i södra England) och för att ha skrivit manus till de första avsnitten av Morden i Midsomer. Rider-serien gjorde honom också hyllad som barnboksförfattare.

”Det är aldrig goda nyheter när det ringer på dörren klockan tre på morgonen”, lyder första meningen i Stormvarning.

Läsaren hickar glatt förvånad till. Även blivande agenten Alex Rider blir överrumplad.

Och tacka för det. När Alex förmyndare dör är det ajöss med det vanliga skolpojkslivet. Istället förvandlas fjortonåringen till en mini-Bond och utrustas med prylar som lämpar sig för agentlivet: en motordriven jojo med ett snöre som håller för en tyngd av hundra kilo (ifall han skulle få för sig att klättra upp eller ned för något farligt), en aknekräm som fräter sönder metall (om något lås måste brytas upp) och ett dataspel som i själva verket är en rökbomb (för den skull en fiende bör förvirras).

Plus lite andra leksaker.

Hårdkokt 

Eftersom Alex tvångsrekryterats av MI6 utnyttjar Horowitz samtidigt möjligheten att avslöja vuxenvärldens ruttna knep och finter för att hålla tonåringen på mattan. En tonåring med både genomskådande humor och eget driv, ska tilläggas.

Även de andra delarna i agentserien har några fina första meningar. I Scorpia heter det: ”For the two thieves on the 200cc Vespa scooter, it was a case of the wrong victim, the wrong place, on the wrong Sunday morning in September”. Och i Skeleton Key: ”Night came quickly to Skeleton Key”.

Drastiskt och stämningsfullt. Klart värdiga blinkningar till hårdkokta gamla deckarlegender som Dashiell Hammett, Mickey Spillane eller Ed McBain.

Drömsk ingång

En betydligt mer drömsk ingång, som också sätter läsarsjälen i gungning, är öppningen i ungdomsromanen Gudars like (Lilla Piratförlaget, 2020) av Meg Rosoff, vackert och tonsäkert översatt av Ulla Roseen.

”Alla talar om förälskelsen som det mest mirakulösa, mest livsomvälvande i hela världen. Något händer, sägs det, och då vet du”.

När Meg Rosoff 2016 fick världens största barnbokspris, Astrid Lindgren Memorial Award (Alma-priset), hette det att hon inte lämnar någon läsare oberörd. Med Gudars like lever hon upp till motiveringen. Romanen utspelar sig under en alldeles särskild sommar på en ort nära London. Den sjuttonåriga huvudpersonen, varken namngiven eller könsbestämd, drabbas där av den stora passionen.

Medan tonårsironierna avlöser varandra (”Vårt hus är till lika delar pittoreskt och irriterande”) bäddar Rosoff sakta men säkert för det uppblossande drama som ska förändra livet för alltid och ge minnena en air av vemod och insikt.

Urstarka berättelser

Om tonårig längtan och tvivel skriver författaren också i sin genombrottsbok ”Så har jag det nu” (Brombergs, publicerad första gången 2004). Tredje världskriget har just brutit ut och huvudpersonen Elisabeth/Daisy skickas till sina kusiner i England. Där tvingas ungdomarna klara sig själva utan vuxna.

Meg Rosoffs böcker handlar ofta om att hitta en mening i ett besynnerligt universum. Det är urstarka berättelser som ger en glasklar och drabbande bild av hur det är att växa upp i en kaotisk värld – ett ständigt aktuellt tema.

Även nioårige lille Rasmus, i Rasmus på luffen av Astrid Lindgren söker sin plats i tillvaron.  Boken gavs ut 1956 av Rabén & Sjögren och språket känns säkert gammaldags för nutida barn, men äventyret och den hjärtevärmande huvudpersonen lockar till läsning.

Rasmus är bäst

Astrid Lindgren visste att det krävs en stark inledning för att ungarna ska komma över läströskeln och fastna i berättelsen. Hennes böcker har en hel hoper fiffiga öppningsscener men Rasmus på luffens förstamening slår dem alla.

”Rasmus satt i sin vanliga klyka uppe i linden och tänkte på saker som inte borde få finnas”, skriver författaren allra först i boken.

Här får läsaren direkt en nyckel till hela berättelsen: en utsatt liten pojke har tagit sin tillflykt till en rofylld plats där han kan drömma om ett bättre och lyckligare liv.

Genast gör också ordvalet klart att det här blir en rolig bok (”…saker som inte borde få finnas” ). Och omedelbums ramlar vi in i historien, ett berättargrepp som inom litteraturvetenskapen kallas In medias res (latin för i händelsernas mitt) och som innebär att en berättelse börjar mitt i handlingen.

Lille Rasmus är barnhemsbarnet som drömmer om att någon för en gångs skull ska vilja ha en nioårig pojke med rakt hår och inte bara guldlockiga småflickor. Han sitter där uppe i linden och funderar över allt han skulle vilja slippa i sin vardag. Typ det urtrista arbetet med att kupa potatis och repa nässlor. Eller högfärdiga byungar och den stränga barnhemsföreståndarinnan fröken Hök.

Skimrande sommarlovsäventyr

Han längtar så innerligt (vanligt Lindgren-ord) efter en vänlig klapp från en vuxen att han till och med skulle vilja ha en sådan från den ruskiga Höken. Och när han olyckligtvis råkar hälla ut en balja tvättvatten över henne känner vår sympati inga gränser. Det är nästan så att man vill rymma fältet, vilket ju Rasmus själv också gör.

Vilken underbart skimrande och härligt farlig sommarlovsvandring Rasmus på luffen är!

Den oväntade vänskapen med luffaren Paradis-Oskar ger hopp om att få höra ihop med någon. Och skildringen av de övergivna ödehusen, en gång bebodda av utblottade småbönder som utvandrat till Amerika, öppnar för medkänsla med människor som tvingas söka sig ett annat hem på jorden.

Det är vackert, det är fruktansvärt roligt och spännande, det är djupt uppfordrande och berättas utan minsta pekpinne.

Och öppningsmeningen? Ja, den är genial.

30 april 2022