Om jul- eller nyårsklappen ska sprida en känsla av frid och gemenskap är Äntligen Têt (Bokförlaget Barnens val, 2021, från 2 år) med text av Tam Bui och bild av internationellt prisade Mai Ngo i översättning av Hien Ekeroth helt rätt. En liten vietnamesiska får åka med föräldrarna på deras moped till mormor och morfar långt utanför staden för att fira det vietnamesiska nyåret Têt. I Vietnam firas inte jul, men runt nyår träffas släkt och vänner och smyckar sig, äter gott och pryder det lilla Tèt-trädet, ett lika stort måste som julgranen här hemma.

Äntligen Têt utstrålar innerlig mys och närhet. Småkonflikter skymtar bara fram som enstaka hyss utanför familjens trygga famn. Texten är sympatiskt enkel och känslosam, och de händelserika bilderna fyllda av berättelser i berättelsen. Illustratören Mai Ngo skapar stämning och dramatik när hon i fantasieggeande landtypiska färger skildrar torgbesök, förberedelser och festligheter från många olika perspektiv: ovanifrån, underifrån, i närbilder och i mass-scener. Texten behöver på så vis säga mycket lite; bilderna fyller i och lägger till, precis som det ska vara i en riktigt bra bilderbok.

Enda invändningen gäller baksidestexten. Den signalerar informationsskrift i stället för att ge en glimt av vad detta är: en varm och rik berättelse om ett riktigt välsignat firande, som på  köpet ger en spännande inblick i en annan kulturs traditioner. Både författare och illustratör är födda och bosatta i Vietnam.

Bland årets Augustnomineringar fanns för andra gången i Augustprisets 30-åriga historia en bilderbok för de allra yngsta. Kanske är något nytt på gång här. Augustjuryn kan ha noterat att det under 2000-talet växt fram en myriad småttingböcker av fantastiskt god kvalitet och med vinnande försäljningskapacitet. Vem vet.

Ingen fara (Lilla Piratförlaget 2022, från 0 år) med text av Henrik Wallnäs och bilder av Erik Svetoft är ett roligt vardagsäventyr med schvungfull rytmisk text och snygga och kluriga illustrationer. Barnberättarna härjar runt i pölar och sandlådor och upprepar oavbrutet vuxenkommentaren ”ingen fara” för att kunna leka vidare när olyckan är framme och de fläckfria overallerna blir allt mindre fläckfria. Henrik Wallnäs har med ingen-fara-mantrat hittat ett smart och kul språkligt grepp som alla åldrar lär känna igen sig i, fast på lite olika vis. Och illustratören Erik Svetoft ger de yngsta vad de vill ha – naivistiskt nära porträtt av barnen och deras dag – och skapar samtidigt drastiska bilder som vuxna kan fnissa åt.

Gosedjuret Grävling fläker rakt och oförfalskat ut sitt sårade unga grävlinghjärta i Lejon kommer (Förlaget 2022, från 2 år) med text av Sanna Sofia Vuori och illustrationer av Cara Knuutinen. Det handlar om en omvälvande händelse i hans unga liv, ett liv han delar med ”sitt barn”, en glad liten flicka. Ett prasslande paket under granen visar sig innehålla ett nytt gosedjur! Vilda, vrålsjungande Lejon får nu omgivningens uppmärksamhet, kramar och beundran. Grävlings övergivenhet känner inga gränser.

Vilken färgsprakande, snö- och juldoftande upplevelse Lejon kommer är! Att låta ett gosedjur få spela rollen av ett syskon som får oönskad konkurrens är ett ruskigt bra påhitt. Sanna Sofia Vuori fångar i sin text både den avundsjukes komiska martyrskap och hans irriterade avfärdande av Lejons ”fånerier”. Cara Knuutinens snötäckta vackra utelandskap och gammaldags innerum i starka akvareller lyser av trevnad. Porträttet av Grävlings ”barn” kunde med fördel ha varit lite mindre stereotypt gulligt, men porträttet av Grävling själv är mer nyanserat och rart i sin omsorg om den övergivne. Ett hemtrevligt vardagsdrama i mysig julmiljö med storögda mjukisdjur fulla av upptäckarlust och krambehov.

.

När Tomten är vaken (Rabén & Sjögren 2012, från 3 år) med text av Astrid Lindgren och bild av Kitty Crowther gavs ut fick förlaget kritik av Svenska Dagbladets Erika Hallhagen för att inte ha nämnt att det är en omarbetning av den klassiska dikten Tomten av Viktor Rydberg från 1881. Det litterära Viktor Rydberg-sällskapet argade upp sig ordentligt av samma skäl. ”Skamligt” var ord som användes och det talades om en allmän slapphet kring att redovisa varifrån texter kommer. Både förlaget och Saltkråkan AB, som kontrollerar Astrid Lindgrens upphovsrätt, slog ifrån sig. De hävdade att Astrid Lindgrens text egentligen inte var en bearbetning av dikten Tomten utan ett helt eget verk, baserat på de bilder Harald Wiberg en gång gjort till dikten.

Jag är böjd att hålla med, även om förlaget väl inte hade dött av att på bokens försättsblad nämna att inspirationen kommer från den omtyckta 1800-talsdikten. Inspirationen är tydlig. Lindgrens tomte vandrar ensam runt gårdens alla hus, kollar låsen och sköter om häst och hund och spanar in husbondfolket och barnen. Precis som Rydbergs tomte. Å andra sidan har Astrid Lindgren verkligen skrivit något helt eget. Tomten är vaken är en magisk berättelse i mjuk sagoton med ett alldeles underbart barnvänligt språk. En berättelse där den rytmiska och upprepande texten snarare för tankarna till folklig medeltida diktning än till 1800-talspoesi.

Rydbergs tomte ägnar sig därtill åt existentiella funderingar. Han grubblar över varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Det gör inte Astrids tomte. Han tassar kring på tysta små fötter, vakar över den gamla gården och talar med hund och höns och de andra djuren på ”ett tyst litet språk” som bara de kan förstå. Även om också han, liksom Rydbergs tomte, minns tidigare vintrar och somrar och ser framåt, tycks han främst upptagen av sin omsorg om allt levande på gården.

2010 års Almapristagare, belgiska Kitty Crowther, är som klippt och skuren för att illustrera denna tomtesaga. Hennes kluriga små figurer och hennes sätt att använda ljus och skuggor förstärker den magi som Astrid Lindgren låter oss känna och se, och som hör till den nordiska bistra vinternatten.