Av Gunhild Arby

Forskaren och specialistsjuksköterskan Rakel Eklund som nyligen kritiserade barnboksskapare för att undvika ordet död får mothugg av bilderboksskaparna bakom nyutgivna dödenklassikern Resan till Ugri-La-Brek.

Rakel Eklunds studie Death and grief in illustrated storybooks: an inventory of Swedish literature for young children, publicerad i forskningstidskriften Death Studies fick stor uppmärksamhet i pressen när den presenterades i februari. I de 62 svenska barnböcker hon analyserat visade sig döden ofta vara blå eller ett flygande djur. I en tredjedel av dem förekom inte ordet död.

Problematiskt, enligt Uppsalaforskaren, som tycker att barnboksskapare och förläggare har ett särskilt ansvar att göra döden konkret, begriplig och hanterbar för unga. Säger man att någon har ”somnat in” eller ”gått bort” kan det förvirra eller skrämma, anser hon. Barnen vågar kanske inte somna om de tror att de inte heller ska vakna upp.

Finns på Nationalmuseum

– Hon bortser helt från det konstnärliga värdet, sa Anna-Clara Tidholm när studien diskuterades vid ett brett samtal i samband med nyutgåvan av makarna Tidholms Resan till Ugri-La-Brek.

Samtalet ägde rum på Nationalmuseum i Stockholm där originalillustrationerna till boken finns. De köptes in 1992 och har nu fotograferats av och publicerats i den nya utgåvan. Daniel Prytz, ansvarig för museets barnboksillustrationer, betonade värdet av att även moderna barnboksbilder bevaras för eftervärlden. Museets samling av bilderboksillustrationer domineras av tidigt 1900-tal (exempelvis Elsa Beskow och Ivar Arosenius) och det finns egentligen inga medel för att köpa in det allra senaste.

– Men jag jobbar för att fylla i luckorna och vill gärna komma i kontakt med barnboksförfattare för att berika vår samling.

Att bilderboksoriginal ägs av konstmuseer har betydelse på flera sätt påpekade Erik Titusson, förlagschef på Alfabeta (numera en del av Piratförlaget) som ger ut Resan till Ugri-La-Brek.

– Det visar hur vi värdesätter barnlitteratur och i förlängningen också barn. Bilderboken är barns första möte med bildkonsten och hur viktigt det mötet kan vara tycker jag att Resan till Ugri-La-Brek är ett fint exempel på. Det är bilder vi bär med oss och därför är det kul att de finns samlade på Nationalmuseum.

Resan till Ugri-La-Brek (Alfabeta 2024, från tre år) är en lång och händelserik fantasiresa, med lagom trevliga strapatser. Så Hinken och Myran hör inte mamma och pappa som ropar från balkongen. Anna-Clara Tidholm har använt akvarell, tusch och färgkritor för att bildsätta den poetiska och roliga texten. Originalillustrationerna finns nu på Nationalmuseum.

Ingen säger nåt

Tidholmarnas dödenklassiker som numera alltså ingår i nationalbildskatten handlar om Myran och Hinken vars morfar plötsligt försvunnit. Ingen vill berätta varför eller vart. Eftersom han glömt kvar sina glasögon ger sig barnen iväg på en världsomspännande resa för att leta upp honom och lämna över glasögonen så att han ska kunna läsa igen.

Sägas ska att boken inte är en av de 62 böcker som valdes ut att ingå i Rakel Eklunds studie om hur döden skildras i barnböcker utgivna på svenska och publicerade mellan 1984 och 2023. Här finns inte heller epokgörande Titta Max grav! av Eva Eriksson och Barbro Lindgren,  Dödenboken av Pernilla Stalfeldt eller Min syster är en ängel av Ulf Stark.

Alla både konkreta och samtalsstimulerande.

Sibirienintresse

Resan till Ugri-La-Brek är förstås värd en särskild dödsmässa. Trots att den inte nämner ordet död.

Under samtalet på Nationalmuseum berättade bilderboksmakarna hur idén till boken – några barn som letar efter något, oklart vad – utvecklats under en vandring på en isbelagd sjö. Hur barnens färd till något som liknar en sibirisk by kom sig av deras dåtida intresse för Sibirien, och funderingen ”att allt som är spännande och svårt och tungt är norrut”. Hur titeln har något med tid och med världen att göra, ”men en främmande del av världen”.

Och att diskussionen om bokens underliggande tema möjligen kräver ett svar.

Thomas Tidholm läser högt om färden över floden till ”andra sidan om Världen”. Får man verkligen skriva om döden för barn undrade flera ”doktorer” i Tyskland när Tidholmarnas dödenklassiker kom ut där 1992. Sen fick den landets största barnbokspris. ILLUSTRATION: Anna-Clara Tidholm (Fotot gör illustrationen blå, men i boken  dominerar  svarta toner.)

Katolska kyrkan protesterade

– Döden är obegriplig, vi har inte försökt berätta om den. Vi har berättat om barn som genom sin fantasi söker efter sin morfar och sen hittar de honom. Det är inget mer med det, sa poeten Thomas Tidholm som skrivit texten.

Fast lite mer är det såklart. I Tyskland åstadkom Tidholmarnas poetiska och roliga reseberättelse något av en barnboksrevolution och gav sedan upphov till flera efterföljare på samma tema. Förläggaren Dag Hernried, som 1987 gav ut boken i Sverige, fanns i publiken på museet. Han berättade hur han i tre-fyra år försökte övertyga förlag i andra länder att köpa in den.

– Tyskarna tyckte först att det var konstigt att ge ut en bok om döden för barn, men när den äntligen kom ut 1992 hyllades den och fick Deutche Jugendliteraturpreis som bästa bilderbok. Sedan kom den ena ”doktorn” efter den andra med långa utläggningar om huruvida man kunde prata med barn om döden.

Anna-Clara Tidholm minns att det ordnades debatt om detta. Och att tyska katolska kyrkan ogillade deras skildring av livet ”efter döden”.

­ – De tyckte inte att det var en korrekt beskrivning…

”Hemlighet säger mer”

Erik Titusson varnade för att se barnböcker ur ett instrumentellt perspektiv, det vill säga förutsätta att de måste vara ”nyttiga” på något sätt.

Då glömmer man att barnlitteratur också är litteratur, sa han. Och:

– Det är inte säkert att det blir mer begripligt för att man använder ordet död. Det som är så häftigt med Resan till Ugri-La-Brek är att barnen går från något som är ingenting till en hemlighet. De vet, men de säger ingenting. Det säger så mycket mer än om man skrivit om döden på ett instrumentellt sätt. Det finns ett enigma, något man inte riktigt kan omfamna, och det gör att man hela tiden vill återvända till boken.

På väg ut efter samtalet vänder sig en ung kvinna mot mig, ler varmt och säger:

– Det här var min favoritbok när jag var liten. Det är därför jag är här idag.

Varför var det din favorit?

 – Jag vet inte.

25 april 2024

Kom ut första gången 1987. Fick Expressens barnbokspris Heffaklumpen samma år.

Pernilla Stalfeldts Dödenboken (Rabén & Sjögren 1999 och 2011, från tre år) finns inte med i Uppsalaforskarens studie om hur döden skildras i barnböcker. Lite oklart varför. Pernilla Stalfeldt har berättat om sina möten med barn som läst hennes bok. En liten pojke vars lillebror nyligen dött bar med sig boken med broderns foto inlagt inuti. Han var glad att träffa författaren och ville gärna berätta om det som hänt.

Ulf Starks och Anna Höglunds Augustvinnande Min syster är en ängel, (Bonnier Carlsen 1996 och 2022, från tre år), inte heller med i Rakel Eklunds dödenstudie, är också samtalsvänlig. Den gav en gång en pappa chansen att tala med sin femåriga dotter om hans tvillingsyster som dog när han föddes.

Freja och Huggormen av Fredrik Sonck, illustrerad av Jenny Lucander (Förlaget 2023, från tre år). Inkluderad i Uppsalaforskarens studie, där 62 svenska barnböcker utgivna mellan 1984 och 2023 har analyserats utifrån hur de skildrar döden.

Jag och Ingenting av Kitty Crowther i översättning av Gun-Britt Sundström (Berghs 2015, från tre år). Inkluderad i dödenstudien.

Fjärilshuset av Kerstin Elias Costa (Opal 2022, från tre år). Fick Svensk biblioteksförenings Elsa-Beskow-plaketten 2023. Inkluderad i dödenstudien.