Av Gunhild Arby

”Det är roligt, det är rikt, det är en trygghet”, säger konstnären Marie-Louise Ekman om sin och många andras upplevelse av att höra bortgångna människors röster. Nu har hon gjort en barnbok där både barnbarnet Rebecka och avlidne maken Gösta Ekman är högst närvarande.

När Marie-Louise Ekman ger ut en barnbok uppmärksammas det. Såklart. Hon är en av Sveriges mest kända och mångsidiga kulturpersonligheter: konstnär, regissör, scenograf, författare, före detta chef för Konsthögskolan och Dramaten, med mera, med mera.

Och egentligen är detta inte hennes första barnbok. I slutet av 70-talet gav Rabén och Sjögren ut hennes Sagan om den ensamma damen.

– Men jag vet bara två som köpte den: Sune Mangs och Kristina Lugn. Och efter ett tag ringde förlaget och sa att jag kunde få några böcker men att de sen var tvungna att bränna resten av upplagan.

En personlig plats

Det har i vilket fall inte avskräckt Lilla Piratförlaget som nu ger ut Godnattsagan eller sagan om Rebecka och mormor.  I samband med boksläppet på Rönnells antikvariat, mitt i Stockholms city, bjuds in till ett samtal mellan författaren och Erik Titusson, förläggare och vd på barnboksförlaget. Det ska förstås handla om den nya boken, men kommer att handla om så mycket mer.

Redan en stund före evenemanget, ett samarbete mellan bland andra Rönnells Vänner och Lilla Piratförlaget, droppar beundrarna in. Möjligen lockar Marie-Louise Ekman som person mer än själva barnboken. Inre rummet i det anrika antikvariatet blir snabbt fullproppat. De som inte får sittplats därinne står utmed väggarna eller tar plats bakom balkongräcket på andra våningen.

Hit till Sveriges största antikvariat, grundat 1929 (och still going strong trots återkommande kriser) kom Marie-Louise Ekmans Gösta flera gånger i veckan för att botanisera bland bokhyllorna.

– Rönnells är en personlig plats, säger hon till publiken och vänder sig till arrangören: ”Ni gör ju också oförutsägbara saker här.”

Att hon själv skulle göra en barnbok var helt oplanerat. En dag när hon satt vid köksbordet med sitt morgonkaffe ”kom det bara över mig”. Ofta går hennes skapande till just så; ideerna dyker upp och sedan görs alltihop klart, ”i ett enda stycke” och med få ändringar.

”Att skriva är rytm. Det är individuellt var man lägger orden när man pratar.” FOTO: Gunhild Arby

Innan pandemin

Godnattsagan utspelar sig innan pandemin, när det ännu var möjligt att låta barnbarn sova över. Rebecka ligger i den säng som en gång var Göstas (han gick bort 2017, 77 år gammal, efter en tids sjukdom). Där utspinner sig ett samtal med mormor i sängen bredvid, blandat med minnen och fantasier. Och med en och annan bild i naivistisk serietecknarstil som är Marie-Louise Ekmans signum.

Rebecka vill höra om när mormor var liten och gjorde något som hon inte fick göra. Även om hon ibland blir lite trött på att mormor upprepar sig. Särskilt när det handlar om de ekmanska favoriterna: råttor och kaniner och tomtar som bor under jorden.

­ ”Men jag tycker om att berätta om tomtar som bor under jorden. Under stora stenar,” säger bokens mormor. ”Jag trodde på det som barn.”

Det gjorde bokens författare också berättar hon vid samtalet på Rönnells.

Som barn tillbringade Marie-Louise Ekman många somrar på Stenboda barnkoloni. Vuxenreglerna var snudd på militäriska men barnen fick leka på egen hand i skogen. De äldre barnen tvingade de yngre att lägga sig på mossklädda stenar för att lyssna efter tomtar som sades prata därnere i underjorden.

Tryggt och rörande

I boken spinner samtalet och berättelsen vidare om en skog där människorna är okunniga gäster som tomtarna måste städa upp efter.

– Som det barn av 60-tal man är så måste man ju ha en poäng. Vad gör tomtarna där? Det är väldigt roligt att fantisera om såna saker, säger Marie-Louise Ekman till publiken på Rönnells antikvariat.

Godnattsagan är ett stycke liv, med en varm, rörande och äkta ton som utstrålar trygghet och passar den lugnare kvällsläsningen. Här händer inte mycket, varken i text eller bild, men desto mer går att fundera kring. Det är en slags tankebok om man så vill, i sövande rytm. Om tomtarna och om mormor och Rebecka. Men också om Gösta som ibland nästan syns och hörs i sovrummet där de två huvudpersonerna ligger och pratar, precis som Gösta och mormor gjorde i många år.

”Gösta finns med idag också. På något sätt har man kontakt med varandra. Det blir tydligt när man pratar med människor som förlorat någon. En man, en syster; de finns med.” FOTO: Gunhild Arby

Rösterna är en rikedom

Erik Titusson undrar om författaren vill säga något om det. Det vill hon.

– Det blir tydligare ju äldre man blir att man har människor runt sig som befinner sig i olika stadier. Vissa har kroppar. Jag kan fortfarande höra Göstas röst, och jag hör min syster; hon var en av de första som gick bort i pandemin. Det är roligt, det är rikt, det är en trygghet. Det är bättre än ingenting.

I intervjuer en tid efter Gösta Ekmans bortgång berättade Marie-Louise Ekman om en sorg så tung att hon i månader inte orkade gå utanför dörren, än mindre måla. Skaparkraften är nu tillbaka. Hon har nyss gjort scenografi till baletten Våroffer i London, hösten 2022 medverkade hon i en glasutställning på Millesgården i Stockholm och ska snart iväg till Venedig för att arbeta med stora ljuskronor.

Du har ständigt varit aktuell, vad är hemligheten? undrar Erik Titusson.

– Varje gång jag går in i ateljén slås jag av ”gu´va´roligt det är att måla”. Man jobbar helt enkelt. Man tycker att det är roligt.

Numera blir hon också kontaktad av en yngre generation som vill samarbeta.

 – Det är som en belöning. Jag går bara på lust. Det är det enda som finns kvar till slut. Lust. Och olust.

5 mars 2023

Marie-Louise Ekmans musa: barnbarnet Rebecka, några år äldre än när boken utspelar sig. FOTO: Gunhild Arby

Kvällssaga med sövande rytm och med  bild och text av Marie-Louise Ekman, utgiven på Lilla Piratförlaget, från sex år.

2018 kom skildringen av Gösta Ekmans sista tid. En sjukhusdagbok och innerlig kärlekshistoria som hyllades av kritikerna.