Av Gunhild Arby

Platsar Fem-böckerna av Enid Blyton bland barnboksklassiker som Den hemliga trädgården och Skattkammarön? Det beror förstås på hur man definierar barnboksklassiker.

En vanlig definition är att det är böcker med universella teman som går hem hos barn i alla tider och främst läses av barn, oavsett om de en gång skrevs för barn eller för vuxna. Berättelserna utgår ofta från barns perspektiv och huvudpersonerna brukar vara barn eller djur.

Nya dimensioner för vuxna

Ibland passar barnboksklassikerna alla åldrar.

Nalle Puh och Anne på Grönkulla får nya dimensioner när man läser dem som vuxen. Humorn blir tydligare, personerna mer dubbelbottnade. Barnen gillar äventyren och de dråpliga förvecklingarna. Vuxna läser in andra saker, uppskattar ironierna och intresserar sig för det eventuella budskapet.

Just dessa titlar står sig dessutom bra både språkligt och innehållsmässigt. De är inte uppbyggda efter en enkel mall och figurerna gestaltas som varelser av kött och blod, inte bara som ensidiga typer.

Och det råder inget tvivel om att de verkligen är allåldersböcker. Eller, om man hellre vill använda sig av det begrepp som tidningen the Guardian 2003 plockade upp från litteraturvetenskapen i spåren efter Harry Potter-succén: crossover-litteratur. Litteratur som getts ut för en viss åldersgrupp men som också läses av en annan.

Crossover-litteratur är egentligen inget nytt. Fabler och sagor har alltid berättats för alla åldrar. 1700-talsromanerna Robinson Crusoe och Gullivers resor skrevs för vuxna, men anpassades efterhand för barn. Detsamma gäller Greven av Monte Christo.

Dagens crossover-litteratur betecknar däremot mest barn- och ungdomsböcker som blivit vuxenläsning. Exempelvis Boktjuven av australiensiske Markus Zusak. Intressant nog lanserades den i Sverige som barnbok, medan den i författarens hemland Australien marknadsfördes till vuxna. Även Sagan om klanen Otori av Lian Hearn räknades som vuxenlitteratur i Australien, men placerades på barnbokshyllan när den kom ut i Sverige.

Är dessa storsäljande crossover-böcker också barnboksklassiker? Tja, det är lite för tidigt att säga.

Fem-böckernas eviga tema

Så hur är det med Fem-böckerna? Är de barnboksklassiker? Håller de för vuxenläsning?

Inte helt lätt att svara på.

Fem-böckerna har varit fantastiska läsupplevelser för generationer av barn i hela världen. Berömda författare vittnar om att de älskat dem gränslöst. Och hur många har inte knuffats över läströskeln tack vare dessa eviga ferieäventyr bland slottsruiner och gamla fängelsehålor, kryllande av spioner eller annat skurkpack.

Men när jag i vuxen ålder läste några av dem på nytt blev jag besviken. Berättelserna är konstruerade efter samma formel i bok efter bok och språket av och till torftigt.

Vad var det egentligen som hade fångat mig som barn?

Efter att ha läst om fler böcker, och gradvis hittat tillbaka till något av den forna förtjusningen, klarnar det.

Enid Blyton använder sig av ett framgångsrikt och tidlöst tema. Äventyr lockar alla unga, men utan den slitstarka vänskapen mellan de fem huvudkaraktärerna hade böckerna inte fått så stort genomslag och knappast överlevt tidens tand.

Personerna är inte heller helt enkla.

Georgina, som hellre vill kallas George och ogillar flickrollen, känner sig ofta utanför. Hennes kusiner Julian, Anne och Dick, är artiga och smidiga, men George är ständigt på kant med sin omgivning. Det skapar en spänning som många unga kan känna igen sig i. Kamratgänget blir samtidigt mer trovärdigt. De fyras gäng (som räknas som fem, eftersom hunden Timmy ingår i gänget) skulle annars ha framstått som odrägligt präktiga.

Exotiska landskap

Ännu ett plus är de exotiska landskapen som drar in barnläsaren i böckerna. Den vilda Kirrin Island, de mystiska hedarna och smugglargrottorna är en dröm för ett äventyrsfrossande barnasinne.

Spännande miljöer utvecklade förresten Enid Blyton än mer i några av böckerna i Äventyren-serien. Äventyrens hav, andra boken i Äventyren-serien, utspelar sig i en skotsk övärld med dramatiska klippbranter och sällsamma lunnefåglar. Landskapet är så fängslande och färgstarkt skildrat att man bums vill åka dit, och de sedvanligt förekommande skurkarna är modernt hänsynslösa.

Det känns också modernt att syskonen Philip och Dinah och deras adoptivsyskon Jack och Lucy-Ann har en ensamstående mamma. I stället för hund finns dessutom en pratande papegoja, vilket öppnar för en del roliga förvecklingar.

Spaghetti ersätter scones

Äventyren-serien blev aldrig lika omtalad som Fem-böckerna. Kanske för att det bara finns åtta böcker i den serien; Fem-böckerna är betydligt fler, totalt 21 stycken. Enid Blyton skrev dem allihop på 1940, 50- och 60-talen och de började översättas till svenska på 1950-talet. På 1970-talet omarbetades de (och Äventyren-serien) rejält för att passa dåtida svenska barn. Förlegade könsrollsattityder, gammaldags ord och fördomar rensades bort och brittisk mat och ortsnamn försvenskades.

”Otur” blir på 70-talet ”osis”, ”den olydiga ungen” blir ”den rackarungen”, Faster Fanny bakar inte längre scones och mjuk pepparkaka utan serverar ”ett lass med spaghetti och köttfärssås”, Kirrin Island får heta Kirrin-ön, sjön Merran blir Blåsjön och ordet zigenare förekommer förstås inte längre.

Och rödpennan slutar inte där. Annes utläggningar om hur mycket hon älskar hushållsarbete har strukits och Georges revolt mot en instängd, tråkig och förklenande flickroll är nedtonad.

Dessvärre har mycket av stämningar och berättande gått förlorat i 70-talets pedagogiska nit. Det gäller också omslagen. 50- och 60-talsutgåvorna har tidstypiska och spännande omslagsillustrationer, med stark närvarokänsla. 70-talsomslagen är mer opersonliga och tidskänslan diffus.

Barn av sin tid

”Pojkar gråter aldrig”, säger George i 50-talsöversättningen av Fem söker en skatt och skäms efter att ha råkat krama Anne, ”för hon var säker på att en pojke inte skulle ha betett sig på det sättet”.

I 70-talets version har översättaren lagt till en beskäftig kommentar från Julian: ”Det är klart att pojkar också kan vara ledsna och gråta”. Och Georges skamsenhet över kramen är struken.

Några av de omgjorda Fem-böckerna finns i dag som ljudböcker. Lockas nutida barn av dessa? Möjligt, äventyren finns ju kvar. Men Georges buttra och queera persona – en stor del av charmen med böckerna – ges inte lika stor omsorg som i de tidiga översättningarna.

Och när dessutom stycken strukits och  meningarna kortats så att språkrytmen hackats upp, och gnabbet mellan barnen förvandlats till mjäkigare meningsutbyten, får läsaren mindre utrymme att reflektera. Spänning och läsbarhet minskar.

Fem-böckerna är barn av sin tid och borde få fortsätta att vara det. Varför inte nöja sig med ett förklarande förord och en viss modernisering av språket? Då kanske de fem kunde få en ny stor läsekrets och bli riktiga barnboksklassiker.

Men för det krävs nog nya skickliga översättningar. Och nya omslag. Den som ger sig på det får också gärna nyöversätta de bästa Äventyren-böckerna.

September 2021