Av Gunhild Arby

Varghunden får ständigt nya läsare och känns ständigt modern.

Djurrättsfrågor och uppväxtmiljöns betydelse är bärande teman i en berättelse som berör och upprör utan att kännas sentimental eller moralistisk.

Varghunden, Vittand, är tre fjärdedelar varg och en fjärdedels hund. Han lär sig tidigt vildmarkens lag. Det gäller att äta eller ätas. Jack Londons språk är exakt och distanserat, men samtidigt poetiskt och passionerat. En svår konst och en verklig bedrift.

Författaren kände sin vildmark. Med den tidlösa och filmiska skildringen av hur den lilla vargungen tar sig ur barndomsgrottan och gradvis upptäcker livet och varelserna runt omkring sig, skriver han in sig i världslitteraturen. Man ser det framför sig, lika tydligt som om man var där, och historien fängslar lika mycket i dag som den gjorde när den kom ut.

Jack London var engagerad i sin tids sociala och vetenskapliga diskussioner och en av de första amerikanska djurrättsaktivisterna. Det behöver läsaren inte känna till; det underliggande budskapet lyser igenom ändå.

Berättelsen om hur Vittand plågas och utvecklar ett våldsamt beteende innan han till slut möter kärlek och gradvis förändras är djupt gripande. En vild och vacker påminnelse om allas vår kamp i en grym värld. Mellan raderna finns en spännande koppling till vetenskap och poesi.

Med sitt rika språk, sin inlevelse och sin djupa förståelse av både djurs och människors villkor, sätter författaren ord på den långa och mödosamma vägen från förtryck till förlösning.

Varghunden blir, till slut, en lycklig historia, precis som Jack London avsåg.

5 februari 2020