Tintin på månen, samlingsutgåva, Hergé, översatt av Björn Wahlberg, Cobolt förlag 2024, från 9 år

Okej, detta är en seriebok, inte en bilderbok, men den får ändå vara med i denna kavalkad på grund av de suggestiva raket- och rymdbilderna och den djupt mänskliga tonen, inte minst uttryckt i vänskapen mellan Tintin och kapten Haddock.

Hergé skapade sina två rymdböcker, Månen tur och retur, mer än ett årtionde innan de första rymdfärderna. Nu har Cobolt förlag ställt samman dem i en samlingsvolym, 70 år efter Tintins månresa och 55 år efter att Neil Armstrong och Buzz Aldrin tog sina första steg på månen.

Pepprat med komik

Rymdböckerna är baserade på minutiös faktainhämtning. Hergé hade ingående samtal med astronomer och med medicinskt och tekniskt kunniga. Sedan gjorde Tintins pappa som han brukade: hittade på ett äventyr med storpolitiska ingredienser och satte ihop det som en thriller, pepprad med komiska inslag.

Den virrige men geniale professor Kalkyl har en huvudroll i dramat. Kalkyl har utnämnts till chef för ett atomforskningsinstitut i det militärtäta landet Syldavien. Där förbereder han månresan med en raket driven av atomkraft. Till institutet anländer Tintin med Milou och kapten Haddock utan att ha en aning om vad deras vän har i sikte. Men snart är Milou första hunden på väg till månen, många år innan den verkliga ryska hunden Laika skjuts upp i rymden.

De läckra bilderna av den rödrutiga raketkroppen i svart rymd och på brunskrovlig mark formligen utstrålar teknikoptimism. 1950-talets syn på atomteknik som ett sätt att uppnå fredliga mål genomsyrar Tintin på månen, även om boken också beskriver hur onda krafter vill utnyttja de tekniska framstegen för egen vinning.

Rörande vänskap

Skildringen av suputen Haddock står för de främsta komiska inslagen. Händelserna som utlöses av Haddocks flaskberoende är både rysligt roliga och fasaväckande farliga. Tintin visar sig vara beredd att offra sitt liv för att rädda sin vän när den olycksalige kaptenen hamnat på vift utanför raketen.

Berättelsen rymmer en rad häpnadsväckande exakta tekniska detaljer. Samt lika häpnadsväckande insikter om rymdtillvarons påverkan på människokroppen. Hergé och hans medarbetare skapade ett verk som var långt före sin tid. Tintin på månen är inte bara vansinnigt rolig utan också vetenskapligt intressant.

Figurerna är däremot hopplöst omoderna och stereotypa, men det är lätt att strunta i. Historien om vänskapen som står pall trots vännernas fel och brister är så sympatisk och mänsklig att man blir alldeles rörd.

En natt, en katt, Yvan Pommaux, översatt av Svante Ström, Karneval förlag 2024, från 3 år

Berättelsen om en kattmamma och en kattpappa som måste släppa ut sin telning i ruskiga nattliga parisiska gatukvarter är en fransk bilderboksskatt.

Därute stryker den hemska kloakråttan runt och sätter i sig kattungar på löpande band.

Det låter förstås lite för läskigt för bokglada småttingar. Men icke; det blir både gulligt och roligt när kattföräldrarna till sin fasa inser att den omhuldade telningen tänker ta sina första nattkliv utomhus. För de måste ju låta honom tassa iväg. Annars får de skämmas enligt katternas gyllene regel.

Som tur är kommer de på att ungen kan övervakas utan att han vet om det. Pappan tar sitt paraply och sin franska slängiga halsduk (mycket franskt slängig, i dovt blått som matchar takens skuggor) och ger sig av som en beskyddande ängel i natten efter katten.

Oväntad slutkläm

Ja, ni hör. Det kan bli hur kul som helst. Det blir det också. Och romantiskt: plötsligt, när kattpojken träffar en kattfröken som också är ute för första gången.

Lite av Disneys Lady och Lufsen här. Lika lyckligt, men mer farofyllt och inte så värst frökenblygt. De är rätt tuffa, de här två. En fin bild av ungdomars viktiga första frigöringssteg.

Tät-a-tät, farligheter och lustigheter avlöser varandra i den bläcksvarta parisernatten. Distinkt tecknat i serietidningsmaner och med nedtonade färger som understryker det romantiska inslaget. Nedanför de grågröna takåsarna lever staden och de unga upp.

Yvan Pommaux är en driven illustratör med sinne för dråpliga actionladdade scener. Han är också en skildrare av känslosam närhet och drastisk påhittighet. I de mjuka skikten av grågröntblått framstår natten som en vänlig vän. Alarmröda detaljer markerar hot och flyktsignal när det är fara å färde, snyggt och dramatiskt.

En natt, en katt får extrapoäng för den komiska slutklämmen. Men den avslöjas inte här.

En bättre bästa vän, Olivier Tallec, översatt av Helena Stedman, Lilla Piratförlaget 2024, från 3 år

Räven och mullvaden, Cecilia Heikkilä, Bonnier Carlsen 2024, från 3 år

Två små riddare tänder en brasa, text av Bjørn F. Rørvik och illustrationer av Marianne G. Engedal, Lilla Piratförlaget 2024, från 3 år

Norrmannen bakom hyllade Bockarna Bruse-böckerna har kommit ut med del tre i trilogin Två små riddare, lika vanvettig och skrattfestlig som Bruseböckerna och lika barn- och vuxenvänlig.

Och varm. Vem kan låta bli att mitt i fnitterfrustandet hysa medkänsla med de två strulputtarna Rosenbuske och Bang, ständigt i onåd hos riddarborgens invånare.

Modern ung prinsessa

De två små riddarna är inte särskilt modiga. Om de till exempel lyckas rädda en drakunge som har blivit kidnappad beror det inte på styrka eller uppfinningsrikedom, utan på ren tur. Och på hjälp från oväntat håll.

I Två små riddare tänder en brasa ska de få äran att sätta fyr på en jättelik brashög. Tyvärr råkar de sätta eld på den lite för tidigt, och på fel sätt. Prinsessan Begonia, en modern ung dam med mobil på fickan, är inte den enda som blir rasande. Men hon ger dem en chans att slippa stupstocken genom att rädda den bortrövade drakungen.

Roligast är när hästarna de ska låna visar sig strejka och de istället måste rida på en ko, trots att Rosenbuske först vägrar, därför att det inte ”känns riddaraktigt nog”.

Lila skumt rövarnäste

Illustratören Marianne G. Engedal verkar ha haft lika kul som författaren. Hon har själv kommit ut på svenska med Korvtjuven och Polistjuven, två bilderböcker där fördomar utmanas, precis som i Två små riddare-trilogin.

Under spaningen efter drakungen låter hon riddarna makligt glida fram på den lånade kon utmed blekgula, böljande kullar i rosa dagsljus. Vägen kantas av vänliga små hus och naivistiskt spretiga träd. Och av en liftande gumma på väg tilll Rövartorget för att inhandla ”sånt som man inte hittar på andra ställen”.

 Det blir en lågmält humoristisk andhämtningspaus för riddarna, och för läsarna, innan rövarnästet Klampenborg nås. Spänningen ökar när butiken Rövar-köp vid Rövartorget ska undersökas. Då blir det mörkt lila toner som understryker hotfullheten.

Stolligt och underbart

Marianne Engedal glänser med sin blandning av stämningsskapande färger och levandegjorda figurer. Den uppnästa prinsessan Begonia näpser riddarna med upphöjd gammaldags överlägsenhet. Den slickade viktigpettern Torkel Vingelpinne får surt begrunda de två små riddarnas slutliga triumf där han står på bryggan iförd poppiga svarta solbrillor.

Och Björn F. Rørviks dialoger är på pricken galet vanliga och galet ovanliga på samma gång.

Två små riddare tänder en brasa rymmer barnslig allhärskarmentalitet, svart humor, varm medkänsla och en historia som känns alltigenom trovärdig trots de fullständigt stolliga inslagen. Kort sagt: Stor konst.

Chop Chop, Linda Bondestam, Förlaget 2024, från 3 år